Jenny W

Idag har jag varit hemma hos mamma o pappa som vanligt egentligen e d ganska onödigt att ha eget för jag e aldrig där mer än när jag sover. fast ganska skönt ändå så man kan rymma hem när mamma o pappa e igång o tjatar om vad man "MÅSTE" göra hela tiden. Jag hatar d ordet. Anledningen till att jag sa nej till öland var att jag hade fått ett jobb. Trodde jag ja. Men i måndags kom min chef o frågade om jag hade något att falla tillbaka på för han hade inte mer jobb för mig mer än september ut. ALLT som jag hade offrat o värre ångest än någon annan gångkom över mig då o jag trodde inte jag skulle kunna ta ett andetag igen. Han hade sagt att den enda anledningen till att jag INTE skulle få jobba kvar var att den ena killen som e tjänstledig inte klarade utbildningen han går på nu. Men i måndags fick jag veta att min chef ville ha en man istället för mig. D visste han hela tiden  men han väntade med att säga det till mig så jag skulle stanna när han hade sin krisigaste period utan folk. Men jag sa nej till något som mitt hjärta så gärna ville jag har gråtit mig genom så många nätter för att jag sa nej till öland. För jag behövde pengar d var enda anledningen! Så kommer han och knäcker den sista hållbara grenen jag står på aldrig förut har jag kännt mig så hjälplös inte någon gång. Aldrig har jag sett sånt mörker framför mig. jag har ingen o prata med heller om hur jag verkligen känner för mamma förstår inte eller vill inte förstå. Hon förstår inte att jag sörjer Öland! Hon förstår inte att för mig var d en sorg att behöva säga nej. Jag har två kompisar kvar hemma den ena letar hus med sin sambo sen 5 år tillbaka och den andra mår inte bra själv så henne kan man inte tynga. Idag fick jag ett mindre utbrott i bilen när vi var ute o åkte hela familjen när mamma o pappa satt o pratde om mina "MÅSTEN"  Jobb måste jag söka jag vet! Men när dom sitter o tjatar om hur smuttsig min bil e o hur mycket skit jag har i den o att jag MÅSTE bara städa den snart så tänkte jag, jag sitter bara här för att jag inte har någon annanstans att vara. Sitta i min lägenhet o gråta tänker jag itne göra så då e jag hos mamma o pappa men idag så blev d så uppenbart för mig att ingen förstår hur dåligt jag mår. Alla bara viftar bort d som e så hemskt så d håller en vaken på nätterna. Jag kan inte sova utan att min tv e igång för då tänker jag bara på öland o får ångest för att jag inte e där. Jag sa rakt ut när vi satt i bilen helt lugnt att ni bara tjatar på mig till mamma o pappa men inom mig kände jag en konstig panik som jag inte ens kunde få ur mig. jag satt bara tyst i bilen o låtsades vara åksjuk när mamma frågade varför jag inte sa något. När vi kom hem la jag mig bara på mammas o pappas säng o d kändes som jag inte kunde resa på mig. Fast jag förökte så gjorde min kropp ingen ansats att sätta sig upp. Jag blev jätterädd men rörde mig fortfarande inte. Jag orkade inte. När jag äntligen kom upp ur sängen tänkte jag att jag måste vara helt sjuk i huvudet o gick ner till mitt "dockskåp" som dom kallar d här hemma (The sims 2) o spelade i min låtsasvärld.
Då ringde d plötsligt i min mobil o d var min kompis Therese från Östervåla(Lille Les som jag kallar henne) vi gick tillsammans på öland förra året. Mitt lyckopiller min ljusängel i allt mörker just nu o efter att ha pratat med henne känns allt mycket bättre. Tänk att d finns människor som betyder så mycket för en så man känner sig hög när man har pratat med dom. ? Les du  räddade verkligen mig idag. Jag sitter här o lyssnar på en låt som betyder så mycket för mig o tänker på dig. Du e verkligen en helt perfekt kompis o det e från djupet av mitt hjärta jag skriver detta.
 
♥Jag älskar dig gumman, för allt du gör för mig utan att veta d och för att du fanns där när jag trodde att jag var helt ensam som ett litet ljus i mörkret kom du o så ska jag alltid tänka på dig! ♥

Vi hörs imon!

Puss